Patrik Kittel
Ridskolan har nyligen byggts om och renoverats men en hel del var ändå sig likt från när jag red där. Jag minns när jag fick rida ut första gången, jag var tio år och hade ridit två terminer och vår grupp skulle få rida runt Ösbysjön som avslutning på terminen innan sommarlovet. Jag fick en häst som hette Jinie och var lite sur i spiltan och ganska hög. Hon var troligen ett fullblod, jag vet inte säkert eftersom den här historien härör sig från den tiden då jag trodde att alla hästar som hade ståndman och var lite gula var fjordingar och att arabföl alltid föddes vita med glittrig svart man och svans. Hursomhelst så ville inte Jinie stå still när jag skulle hoppa upp så jag fick dra ner stiglädret på vänster sida så mycket som det bara gick och sedan hann jag inte korta upp det igen innan det var dags att rida iväg! Att beklaga sig eller be om hjälp fanns inte på världskartan, hade man ridit två terminer och dessutom var tredjeskötare så skulle det varit en alltför stor knäck på självförtroendet att be någon om hjälp för en sån enkel grej, speciellt inte någon som var yngre än en själv och med tanke på att vi i " nybörjargruppen" red redan klockan tre så fanns det oftast bara sådana att tillgå. Så där satt jag lycklig på sned med ena fotens tår utsträckta så mycket det gick för att nå ner till stigbygeln och andra foten upphissad ovanför vojlocken travandes på långa tyglar med ett stadigt mantag och stans största smile på läpparna!
Jag är säker på att jag var lika lycklig som Patrik Kittel är han vinner Grand Prie!